Ord från familjen

Ord från syster:

När du hade det som värst var det inte bara du som hade det svårt, såklart hade du det svårare än oss som såg på men vi var inte opåverkade.

Jag älskar ju dig min syster , du är ju den enda systern jag har och nånsin kommer att ha oxå, min enda 200-procentiga vän. Jag ska vara så ärlig jag bara kan i detta inlägg.

När du levde under drogernas makt och misshandeln så levde jag med sömnlösa nätter , ständig oro och en känsla av .. ja  , att jag kommer förlora min syster.

Jag gick runt med ett berg som tyngde mina axlar , en rädsla så stark så grov… Rädslan för att du skulle lämna oss om inte pga drogerna så ihjälslagen av P.

Jag trodde att en dag kommer vi få ett samtal hem och nyheten att min syster är död. Jag mådde så dåligt men samtidigt så ville jag vara stark och stå stadigt inför och för dig, det var ju trots allt mig du vände dig till när det var som värst mellan varven.

Samma sak med mamma och pappa som oxå dom vände sig till mig, frågade varför du gjorde som du gjorde och varför du inte kunde vara hemma istället för att ”flänga runt” som de kallade det.

Jag visste att du hade det såå svårt och jobbigt i vardagen att du inte orkade se oss i ögonen och vara hemma med oss.

Jag hade hört ordet maktlös, men innebörden i det hade jag inte en aning av förrän då… Jag kände mig så maktlös, jag ville så mycket men kunde så lite… Det fanns ju ingenting jag kunde göra förutom att finnas där när du behövde det.

Men jag kunde inte hjälpa dig…Totalt hjälplös och maktlös kunde jag bara stå och se på när min syster drogs allt längre och längre bort ifrån mig. Min storasyster försvann och jag fick ta över rollen, men minnena av när du läxade upp mig och gav mig utegångsförbud innan allt detta hände höll hoppet vid liv, och jag sa till mig själv – Jag kommer att få tillbaka min syster, jag ska ha tillbaka min storasyster vad som än händer, hur mycket jag än kommer få kämpa och gräla , hur många smällar jag än kommer få ta emot, jag ska ha tillbaka henne.

Men vardagen var ändå ett tufft berg att bestiga varje dag…. Jag var rädd för vad som skulle hända idag, imorgon och nästa vecka. Nätterna var oxå skrämmande, det var då tårarna kom och tankarna plågade mig genom natten, rädslan för att telefonen skulle ringa och nån skulle säga att du var borta.

Varje gång telefonen ringde hoppade vi till av oro, mamma och pappa grälade om vem som skulle svara vilket gjorde att det alltid blev jag som fick svara och varje gång jag la handen på luren så slog hjärtat i 220…

Jag var livrädd.